Månad: januari 2020

Regeringen har gett Fredrik Malmberg, i egenskap av särskild utredare, i uppdrag att se över möjligheten att stärka rätten till personlig assistans för stöd vid egenvårdsinsatser, föreslå hur rätten till personlig assistans för behov av hjälp med tillsyn kan stärkas samt se över hur föräldraansvaret vid bedömningen av barns rätt till personlig assistans kan smalnas av. Syftet, enligt regeringen, är att öka kontinuiteten och förutsägbarheten inom personlig assistans och assistansersättning. Regeringen skriver att det är en prioriterad fråga att stärka assistansen. Utredningen ska vara klar 23 mars 2021.

Jag tycker att det är bra att regeringen väljer att utreda vidare, eftersom jag personligen anser att den LSS-utredning som presenterades i januari 2019 inte var mycket att hänga i julgranen. Vad som händer med LSS-utredningen är väl fortfarande oklart, men denna utredning har i alla fall ett avsevärt trevligare syfte – att stärka istället för att spara. Att regeringen valt just Fredrik Malmberg som utredare är glädjande i sammanhanget. Fredrik Malmberg har arbetat som barnombudsman i många år och 2017 utsågs han till generaldirektör för specialpedagogiska skolmyndigheten.

Det är viktiga frågor som ska utredas. Jag håller med om att föräldraansvaret, som i myndigheternas ögon många gånger tenderar att vara i det närmaste obegränsat, bör smalna av och förtydligas så att bedömningarna blir mer enhetliga och rättssäkra. Även tillsynsbehovet, främst kanske för personer med icke-fysiska funktionsnedsättningar, bör prioriteras. Vad gäller egenvård så tänker jag att för sjukvårdens skull vore det bra om man kunde gå tillbaka till att tro på den enskilde istället för att begära egenvårdsintyg till höger och vänster.

Men det finns saker som jag anser är viktigare att utreda än det som nu har presenterats och som jag önskar hade prioriterats:

1. Det krävs en utredning och ett ställningstagande kring grundläggande behov.
   
   Ett toalettbesök borde rimligen återgå till att anses som integritetsnära i sin helhet. Det är inte moraliskt försvarbart att handläggaren ska uppskatta hur många sekunder själva torkningen kan ta och enbart bevilja tid för detta moment.
   
   Man bör utreda hur det kommer sig att ingen verkar uppfylla kraven för det femte grundläggande behovet (annan hjälp som kräver ingående kunskap). Möjligen ingår det i uppdraget att föreslå hur rätten till personlig assistans för behov av hjälp med tillsyn kan stärkas. Jag hoppas det.
   
   Vidare anser jag, lite förenklat, att det borde vara självklart att den som inte kan uttrycka sig så att myndighetshandläggaren förstår bör anses uppfylla kraven på att beviljas kommunikation som grundläggande behov. I dagsläget är det få personer som uppnår kraven för att beviljas kommunikation som grundläggande behov, ofta med motiveringen att man bara behöver lära sig den funktionsnedsatta personens kommunikationshjälpmedel men inte behöver kunskap om den funktionsnedsatta personen. Detta, anser jag, bara är ett sätt att ytterligare kapa tid från grundläggande behov.
   
   Sammantaget är bedömningen av de grundläggande behoven ofta orimlig i förhållande till hur verkligheten ser ut, vilket gör att den som borde beviljas assistans inte gör det.
   
2. Fastställ att en myndighet ska vara huvudman för personlig assistans/assistansersättning. Det är orimligt och rättsosäkert att två olika myndigheter utreder samma sak, utifrån samma lagrum och ofta kommer fram till olika bedömningar. Allt för att bolla över kostnaden för insatsen till någon annan. Den enskilde borde aldrig behöva hamna mellan stolarna. Kanske sekundräknandet skulle upphöra som en effekt av att utredningen bara skedde hos en myndighet (förslagsvis Försäkringskassan för en enhetligare bedömning)?

Sammanfattningsvis är jag nöjd över att regeringen inte har glömt bort assistansfrågorna, utan faktiskt ständigt påminner om att de fortfarande lever. Tack för det. Men bara utredningar löser inte de stora problem som faktiskt kvarstår, utan det krävs även handling. Glöm inte bort att det återstår väldigt mycket innan absolut orimligt blir rimligt igen.

/Linda Bergstrand, jurist på God Juridik

Vill du komma i kontakt med mig? Mejla till linda.bergstrand@godjuridik.se

Idag har jag haft förmånen att få delta på KFO:s lunchseminarium där Lars Lööw (bilden), särskild utredare hos socialdepartementet, presenterat sin utredning ”Översyn av yrket personlig assistent”.

Utredningens huvuduppdrag har varit en kartläggning av yrket personlig assistent. Man har skickat ut enkäter till personliga assistenter och fått 1000 svar, intervjuat fokusgrupper, intervjuat 30 assistansanordnare, intervjuat myndigheter och organisationer, haft rundabordssamtal med forskare, analyserat regelverk och kollektivavtal och bearbetat statistik.

Av utredningen framgår följande fakta:
– Det finns 100 000 personliga assistenter i Sverige.
– 70 % av assistenterna är kvinnor.
– 50 % av assistenterna arbetar mindre än 20 timmar per vecka.
– 20 % av assistenterna är anhöriga och anhöriga utför 27 % av assistansen. Lars Lööw påpekade lite försynt att ”utan anhöriga skulle assistansen inte fungera”.
– 67 % av assistenterna är anställda via privata företag, 22 % är kommunalt anställda, 7 % är kooperativt anställda och 4 % är anställda direkt av assistansanvändaren.

Av utredningen framgår också att många assistenter trivs med sitt arbete och stannar länge i yrket. Så självklart, men ändå en kioskvältare i sammanhanget! Personlig assistent är inte bara ett jobb man har i avvaktan på att studierna ska bli klara, utan det är ett roligare och viktigare jobb än så. Självklart för oss i branschen kanske, men viktigt att det uttalas. Det som också framgår är att många skulle rekommendera yrket till andra och att personliga assistenter är mindre stressade än andra i jämförbara yrkesgrupper.

Det finns dock brister i arbetsvillkoren som assistenterna påtalat, bland annat oklara arbetsuppgifter, korta uppsägningstider, otydliga roller, brist på kunskap om lagar och regler gällande såväl assistans som arbetsmiljö.
Det finns också arbetsmiljömässiga utmaningar och följande togs upp:
– Tunga lyft i olika miljöer.
– Ett utsatt arbete p g a ensamarbete.
– Våld, hot, mobbing, sexuella trakasserier förekommer.

Det som också togs upp var schablonbeloppets betydelse för insatsen personlig assistans. Slutsatser som utredningen har dragit kring schablonbeloppet är att lönsamheten i branschen har gått ner och att detta medfört neddragningar vad gäller kompetensutveckling och personalvård. Utredningen anser att regeringen bör väga in assistansvillkor och kompetens vid beslut om schablonbeloppet. Staten har ett övergripande ansvar för personliga assistenters arbetsförhållanden. Lars Lööw uttalade också tydligt att regeringen behöver bli transparent när de förklarar hur och varför schablonbeloppet fastställs som det gör.

Några av utredningens förslag är följande:
– Ökad kunskap. Socialstyrelsen (med hjälp av Arbetsmiljöverket) bör få i uppdrag att ta fram utbildnings- och kunskapsmaterial som görs tillgängligt till alla som behöver.
– Ett tydliggörande av ansvarsfördelning mellan egenvård och hälso- och sjukvårdsuppgifter. Ett uppdrag bör skickas till IVO om systemtillsyn i frågan. Många berörs, då cirka 80 % av assistenterna utför egenvård och 50 % har delegation för hälso- och sjukvårdsuppgifter. Assistansanordnarens roll är otydligt gällande dessa uppgifter.
– Kartlägg hur det förhöjda timbeloppet används. Assistenternas kompetens och handledning kan finansieras genom förhöjt schablonbelopp, men få har beslut om detta. Varför?
– Ge anordnarna ansvar för assistenternas sjuklönekostnader. Detta ökar incitamenten till förebyggande arbete. Det är dessutom krångligt att ersätta mer än 50 000 sjukfall manuellt. Detta kommer att minska de kommunala kostnaderna. Man föreslår att öka schablonersättningen med 3 kronor per timme, vilket är samma summa som LSS-utredningen föreslog, ingen ny beräkning har gjorts.
– Krav på kollektivavtalsliknande villkor. Detta ska vara ett krav för att få bedriva assistans och Försäkringskassan ska ej betala ersättning till de anordnare som ej lever upp till kravet.
– Modernisera hushållslagen. Denna används när den assistentberättigade anställer sina egna assistenter. Den hette tidigare hembiträdeslagen. Rättspraxis och lagkommentar saknas. Vid namnbytet trodde man att tillämpningen skulle fasas ur. Den behöver uppdateras, så att den passar till dagens tillämpning.

Dagens seminarium var väldigt intressant. Själv har jag översiktligt läst utredningen och tycker att den är väldigt bra skriven. Språkmässigt är den väldigt lättläst (i jämförelse med många andra statliga utredningar) och den är tydlig i sitt budskap. Det som genomsyrar hela utredningen är att yrket personlig assistent är ett yrke man kan vara nöjd med, även om det finns anledning att utveckla yrkesrollen, främst genom ett kunskapslyft och bättre anställningsvillkor, för att det ska bli ännu bättre. Det som inte uttalas explicit, till exempel att schablonbeloppet behöver höjas för att kvaliteten i den personliga assistansen inte ska urholkas ytterligare, framgår ändå.

Nu återstår bara att se vad utredningen leder fram till.

/Linda Bergstrand, jurist på God Juridik och God Assistans

Vill du komma i kontakt med mig? Mejla då på linda@godassistans.nu