LVU och bevisning

Lite reflektioner kring bevis efter en muntlig förhandling i kammarrätten i ett LVU-ärende.

Beviskravet

I ärenden om tvångsomhändertagande av barn ska man givetvis utgå från barnets bästa. Det är risken att barnets far illa som ska bedömas. Detta medför att beviskraven inte ställs lika högt här som i brottsmål. Det måste således inte vara bevisat bortom rimligt tvivel att exempelvis föräldrarna gjort på det sätt som socialtjänsten anger.

I HFD 2018 ref. 6 anger HFD följande.

Ett tvångsingripande med stöd av LVU är en mycket ingripande åtgärd för både barnet och dess familj och får bara vidtas om det finns tungt vägande skäl. En felaktig bedömning av om det förekommit misshandel eller något annat missförhållande i hemmet kan leda till att ett barn utan grund separeras från sina föräldrar. För ett förordnande om tvångsvård måste det därför åtminstone krävas att det är sannolikt att något av de missförhållanden som nämns i 2 § föreligger.

Å andra sidan är LVU en skyddslagstiftning och det är därför barnets intresse som står i fokus. Vid prövningen av om det har förekommit missförhållanden i hemmet måste därför beaktas att en felaktig bedömning kan leda till att ett barn berövas samhällets skydd från en riskfylld hemsituation. När det som i detta fall handlar om synnerligen allvarliga anklagelser om fysiskt våld bör beviskravet därför inte ställas högre än vad nyss sagts.

”Sannolikt” är således ribban som socialtjänsten ska komma över.

HFD anger vidare följande.

Om det är fråga om ett enstaka övergrepp måste utredningen ge starkt stöd för att övergreppet ägt rum. Finns det en bredare utredning om ett misstänkt missförhållande kan den samlade bevisningen göra att beviskravet är uppnått även om det finns anledning att ifrågasätta vissa uppgifter om enskilda händelser eller omständigheter (se HFD 2011 ref. 6 och HFD 2017 ref. 42, jfr HFD 2014 ref. 46).

Så långt är allt fullt rimligt. Problemet uppstår dock när det gäller själva bevisningen som ska ligga till grund för bedömningen om det är sannolikt att det som socialtjänsten påstår har skett också faktiskt har skett.

Bevisningen

Bara för att beviskraven är sänkta i förhållande till brottsmål så betyder det inte att värderingen av bevisningen ska vara annorlunda.

I mitt nu aktuella fall har BUP och socialtjänsten gjort en mängd anteckningar under samtal med mamman och en dotter. Dessa anteckningar är socialtjänstens bevis och de ligger till grund för tvångsomhändertagandet och fastställandet av omhändertagandet i förvaltningsrätten.

Journalanteckningarna är personalens sammanfattningar och inte ord för ord om vad som har sagts av personerna i fråga, och inte heller framgår vad eller hur socialtjänsten ställt sina frågor. Det framgår således inte hur samtalen genomförts.  

Vid den muntliga förhandlingen anger personerna i fråga något helt annat än vad som angetts i journalerna och till sina ombud anger de något annat än vad socialtjänsten antecknat.

Socialtjänsten och förvaltningsrätten tycker att denna bevisning räcker för att omhänderta barnen.

Frågan är, i jämförelse med bevisning i brottsmål, om detta verkligen är en sådan bevisning som medför att det kan anses sannolikt att det som påstås faktisk har inträffat.

HD anger i det så kallade Balkongmålet (NJA 2015 s. 702) följande.

I detta mål har sådant som antecknats i samband med förundersökningen åberopats i stor utsträckning. Vid bedömningen av uppgifter av sådant slag, t.ex. anteckningar från polisförhör, måste beaktas att förhör under förundersökningen inte sker med sådana rättssäkerhetsgarantier som gäller vid förhör inför en domstol och i parternas närvaro. De noteringar som görs av polisen kan ha blivit missvisande av flera skäl. Bland annat kan förhörsledaren och den som har förhörts ha talat förbi varandra utan att det framgår av anteckningarna. Är det fråga om skriftliga sammanfattningar från ett förhör kan det vara oklart vilka frågor som faktiskt har ställts och därmed också vilka förhållanden som det har legat nära till hands för den hörde att berätta om. Vidare kan upplysningar, som först senare visar sig vara viktiga, ha utelämnats. Uppgifter kan också ha getts en annan nyans än den som den hörde har velat förmedla.

Det finns skäl att påpeka, att det förhållandet att en uppteckning från ett förhör har lästs upp för förhörspersonen och godkänts av denne, inte är någon garanti för att han eller hon verkligen i alla delar står bakom den redovisning av förhöret som finns nedtecknad eller att redovisningen fullt ut återspeglar förhöret.

Syftet med förundersökningen är i första hand att skapa underlag för beslut i åtalsfrågan. Genom förundersökningen får parterna också möjlighet att bedöma vilken bevisning som bör åberopas inför domstolen. Vad som sker under förundersökningen ska inte betraktas som en del av rättegången. Det är därför angeläget att berättelser som har lämnats under förundersökningen får läggas fram bara då rättegångsbalken lämnar utrymme för detta (se p. 19) och att berättelserna värderas mot den nu angivna bakgrunden.

I brottsmål är det således det som muntligt framförs i domstol som är avgörande. Detta följer av den så kallade muntlighetsprincipen. Denna princip är inte en del av förvaltningsprocessen men kan ge viss vägledning. Det som framkommer ovan ger dock uttryck för att man ska beakta det som framförts skriftlig med försiktighet, i synnerhet om det är sammanfattningar.

Samma försiktighet med bevisvärdering torde också föreligga i mål om tvångsomhändertagande. Utifrån detta torde således socialtjänstens bevis, i form av sammanfattande journalanteckningar, värderas tämligen lågt.

I domarbloggen anges också följande.

http://www.domarbloggen.se/sodertorns-tingsratt/nar-ar-bevisningen-tillracklig-i-brottmal/

Videoförhör med barn

När det är fråga om videoinspelade förhör från förundersökningen med mindre barn, där varken den tilltalade eller dennes försvarare närvarat, måste de uppgifter som lämnats där värderas med försiktighet. Det är särskilt viktigt att ledande eller suggestiva frågor undviks och att förhörsledaren inte förmedlar några egna omdömen i fråga om barnets berättelse. När så ändå sker utgör detta en omständighet som är ägnad att sänka bevisvärdet av barnets berättelse.

Inspelade förhör ska således värderas med försiktighet. Det borde också innebära att sammanfattande journalanteckningar, där det är omöjligt att veta om det ställs ledande frågor eller om socialtjänstens handläggare förmedlar egna omdömen, har ett mycket lågt bevisvärde.

De personer, som journalanteckningar anges härröra från, framförde sin version muntligt i domstolen och påstod att socialtjänstens anteckningar inte stämmer. Journalanteckningarna från socialtjänsten får således inte stöd av den muntliga bevisningen i domstolen.

Att det föreligger flera olika journalanteckningar förtar inte det faktum att varje anteckning är behäftad med brister. Det således tveksamt om antalet anteckningar ökar bevisvärdet.

En svag bevisning i form av sammanfattande journalanteckningar mot muntliga uppgifter i både förvaltningsrätt och kammarrätt torde medföra att kriteriet ”sannolikt” inte är uppnått.

Detta borde leda till att kammarrätten upphäver omhändertagandet eftersom socialtjänsten inte bevisat sina påståenden. En inte alltför vågad gissning är dock att kammarrätten inte alls ändrar domen!

I ljuset av detta kan man också fråga sig varför socialtjänsten inte spelar in alla samtal som ska ligga till grund för ett tvångsomhändertagande? Med dagens teknik är det uppenbart inte särskilt svårt och det skulle undanröja många tvivel och öka bevisvärdet. I slutändan skulle det leda till en bättre möjlighet för domstolen att säkerställa barnets bästa.

/Christian Källström, VD och jurist på God Juridik

Vill du komma i kontakt med mig når du mig lättast via e-post: christian.kallstrom@godjuridik.se

 

 

 

Dela: